Massorna som alla glömmer
Tänk dig detta. En ny tunnelbanestation ska byggas. Grävskoporna börjar äta sig ner i marken, och plötsligt har du tusentals ton jord, lera och sten som måste ta vägen någonstans. Vart? Det är precis här det brukar gå snett.
I Sverige genererar bygg- och anläggningssektorn enorma mängder schaktmassor varje år. Vi pratar om volymer som gör att hushållens sopor ser ut som en droppe i havet. Ändå får avfallshantering av dessa massor sällan de rubriker den förtjänar. Det mesta hamnar på deponi. Och det kostar – både pengar och miljö.
Men vet du vad? Det behöver inte vara så.
Varför schaktmassor är en så stor utmaning
Problemet är flerdelat. Först och främst handlar det om föroreningar. Mark som grävs upp i stadsmiljöer kan innehålla allt från tungmetaller till gamla oljerester. Den där fina leran som ser harmlös ut? Den kan bära på decennier av industriell historia.
Sen har vi logistiken. Tunga lastbilar som kör fram och tillbaka mellan byggarbetsplatsen och deponin skapar utsläpp, buller och trafikstörningar. Jag har sett projekt där transporterna av schaktmassor stod för en betydande del av projektets totala koldioxidavtryck. Ironiskt nog – i projekt som marknadsfördes som gröna.
Och så den ekonomiska biten. Att deponera massor kostar pengar. Att transportera dem kostar ännu mer. Varje kubikmeter som lämnar arbetsplatsen utan att återanvändas är i praktiken slöseri med resurser.
Cirkulär avfallshantering – från problem till resurs
Här kommer perspektivskiftet. Schaktmassor är inte avfall. Eller rättare sagt – de behöver inte vara det.
Allt fler aktörer inom branschen börjar se massorna som en resurs. Ren jord kan användas som fyllnadsmaterial i andra projekt. Lera kan stabiliseras och bli till byggbart underlag. Sten och grus kan krossas och ersätta nyproducerat material. Det handlar om att sluta tänka linjärt och börja tänka cirkulärt.
Ett konkret exempel: Förbifart Stockholm. Där har man aktivt arbetat med att återanvända sprängsten från tunnlarna som ballast i andra delar av projektet. Resultatet? Färre transporter, lägre kostnader och ett rejält minskat klimatavtryck. Så enkelt kan det vara. Och så svårt.
För det kräver planering. Tidig planering. Den typen av planering som ofta prioriteras bort när budgetar ska sättas och tidsplaner pressas.
Digitala verktyg förändrar spelplanen
Något som verkligen börjar göra skillnad är digitala plattformar för masshantering. Tänk dig en slags marknadsplats där ett projekt som har överskott av rena massor kan kopplas ihop med ett annat projekt som behöver just den typen av material. Det låter självklart. Ändå var det nästan otänkbart för tio år sedan.
Med bättre datahantering kan man kartlägga massbalansen redan i projekteringsfasen. Vilka jordarter kommer vi att stöta på? Hur stora volymer handlar det om? Finns det mottagare i närheten? Den här typen av avfallshantering – proaktiv istället för reaktiv – sparar både tid och pengar.
Och det bästa av allt: tekniken finns redan. Det som saknas är ofta viljan att implementera den.
Vad krävs framåt
Regelverket behöver hänga med. Idag är lagstiftningen kring schaktmassor ibland så komplex att det faktiskt blir enklare att bara köra allt till deponi. Det är absurt. Vi behöver tydligare riktlinjer för när massor kan klassas som biprodukter istället för avfall, och vi behöver snabbare tillståndsprocesser för mellanlagring och återanvändning.
Men lagstiftning ensam löser ingenting. Det handlar lika mycket om kultur. Om att byggherrar ställer krav. Om att entreprenörer ser möjligheter istället för hinder. Om att konsulter vågar föreslå lösningar som kanske kostar lite mer i planeringsfasen men sparar enormt i genomförandet.
Jag tror vi står vid en brytpunkt. Hållbar avfallshantering av schaktmassor är inte längre en nischfråga för miljökonsulter. Det är en kärnfråga för varje infrastrukturprojekt som vill kalla sig modernt. Du som jobbar i branschen – du vet redan det här. Frågan är bara om du agerar på det.
Se mer info här: cyclesolutions.se